Äter ni gröt? Inte såndär havregrynsgröt med en skvätt äppelmos till din helpretto frukost, nej utan julgröten. Jag har aldrig varit ett stort fan av gröt utan bad till jesus varje julotta att jag skulle slippa risgrynsgröten och framförallt mjölken ett år framåt. Han var ändå schysst dendär Jesus och svek mig aldrig på den fronten. Jag har aldrig gillat mjölk. "De är bra för benstommen", tjata mormor varje år och hällde upp ett glas till mig. Glaset förblev fullt och orört men till julgröten kunde jag ta en skvätt om jag fick vara vuxen nog att bända upp de gröna enliters mjölkpaketet och hälla upp mjölken själv. Ja, bända. För det var inte alltid lätt lek detdär med att få upp dem där flärparna och oftast hamnade halva innehållet på finduken istället för där den hör hemma, i de speciella gröttallrikarna som endast plockades fram en gång om året, och nu, precis just nu var det deras tur att glänsa. Men istället förstörs stämningen av att en slarvig tioårig hand envist ska visa sina färdigheter i mjölköppningen trots att mamma stretar. Hon tittar bort en sekund, disskuterar kungsgranen som tar sin plats i rummet och vips. Där har vi en sörja av iskallmjölk över hela bordet, än värre än den nu kallnande gröten. Troligen var det precis just dehär som Arla hade i åtanke när dem bestämde sig att skruvkorkar är en del av framtiden. Eller så ville dem bara göra de ännu svårare för den stolta svensken att källsortera. Tioåriga mig saknar flärparna, tjugoåriga mig saknar dem också. Troligen skulle jag ha haft lika svårt med mjölkflärparna idag, men de vill jag inte gärna erkänna. Det får bli en hemlighet mellan dig, mig idag och den där blonda röriga flickan år 1999 som surt fick hämta disktrasan i år igen.