- Åldersgränserna är helt skeva här. Du kan rösta på konservativa skitpartier, bära vapen eller döda i armen och köpa marijuana helt lagligt när du är 18. Skulle gå på bio ikväll men kom inte in för att de var 21 års gräns (?!)

- Weed är så vanligt att jag utgår från att alla jag träffar här är höga, speciellt eftersom jag bor så nära Venice Beach.

- Snabbmaten är galet billig och god här. Vill aldrig äta snabbmat i Sverige igen.

- De flesta är väldigt pålitliga och trevliga här. Hemma kan man knappt lita på sina vänner medans jag känner att man kan lita på de allra flesta här.

- Fördommarna om de här landet är väldigt stora och många stämmer inte alls. Visst är många extremt tjocka här, men jag skulle inte säga att de är fler än hemma. Att amerikanare är en aning oallmänbildade och bakom flötet stämmer dock, saker som anses som självklarheter kan folk bli ruskigt imponerade av.

- De känns som att de finns precis lika många turister här som riktiga LA-bor.

- Alla instruktioner/menyer/whatever står/pratas på både spanska och engelska. Kan du spanska här kan du komma undan med att inte kunna ett ord engelska helt perfekt ändå.

- Avstånden är ruskigt långa inom staden eftersom de mest är ett eller tvåvåningshus, en väg/bouleward är ofta flera mil lång. De är dock sjukt enkelt att hitta här pga uppdelningen av blocks.

- Killar är väligt gentlemannamässiga, släpper före en på bussen/ger en ens säte, öppnar dörrar och ger en komplimanger hela tiden.

- Godiset är helt värdelöst här och väääääldigt begränsat. I mataffären säljer dem 10 gånger fler olika kaksorter än godis. De finns tex nästan 20 olika verisioner av oreo.

Har fått en del frågor om mitt liv här borta som jag inte orkat svara på. Livet rullar på i hundraåttio och har varken tid eller lust till att sitta vid datorn. Nästan samtliga av mina inlägg hittils har jag faktiskt skrivit när jag åkt buss. Jag vet att de finns många frågor, jag hade också många frågetecken innan jag åkte hit men nu en månad senare känns detta som mitt hem, den här stan är en självklarhet, Borås och Sverige känns som långt borta. Som att de var flera år sedan jag faktiskt packade min väska även om de är precis en månad sedan. Jag har en ny vardag och ett nytt liv nu som känns som en självklarhet. Att flytta hit är de absolut bästa jag gjort och att åka till Sverige igen känns otänkbart med tanke på livet här. Jag skriver inte ens en tiondel av allt som händer om dagarna här. Jag och Amanda skämtar om att filma en enda av våra dagar skulle bli som en bästsäljande dokumentär. Jag vill också klargöra att den här bloggen inte går ut på att locka läsare som min förra gjorde därför är många inlägg inte särskilt tydliga eller detaljerade. Dehär är en dagbok som fungerar som eget bruk för mig själv att kunna titta tillbaka på. 

 

Los Angeles är som ett eget land o sig själv eftersom staden är enormt stor. Att ta sig från ena änden av staden till den andra är ett dagsprojekt och inget man gör bara sådär. Jag bor i Marina Del Rey, alltså vid havet och fortsätter man längst havskanten kommer man till Venice och Santa Monica som är där jag hänger varje dag. Flyttar du hit måste du verkligen känna av varje område för att hitta ett du gillar. Jag älskar Venice och att de ligger såpass nära att jag kan ta mig di när och nur jag vill. Flyttar du till West Hollywood eller Beverly Hills är det helt annorlunda och likaså människorna, att ta sig från Hollywood ner till havet är också ett dagsprojekt och ingenting man kan göra bara sådär.

 

Att lära känna nya vänner eller fylla på din telefonbok här är ingenting du behöver oroa dig över. Kulturen är helt annorlunda här och du lär känna nya personer varje dag som du går förbi på gatan, sitter brevid på bussen eller starbucks, man pratar verkligen med alla här och gör man inte de ses man nästan som otrevlig. De finns otroligt sköna personer i den här stan som jobbar eller har högre mål än hemma. De här är möjligheternas stad om något och du är fri att göra precis vad du vill när du vill.

 

De framgår säkert som otydligt här på bloggen men två dagar i veckan, tisdagar och torsdagar går jag faktiskt på college här. Santa Monica college mer precis där de går extremt mycket svenskar, anledningen till de är för att du kan financera ditt liv via CSN-lån om du går på den skolan vilket de flesta svenskar gör här. Jag har ett CSN lån på dryga 95.000 som täcker mitt liv här borta. På skolan kan du plugga i princip vad som helst, jag läser business och media. Skolklasserna är ungefär som gymnasiet hemma fast roligare och större. På min mediaklass kommer tex kända skådisar som guest speakers. Att plugga är verkligen inte min grej personligen men utan att gå i skolan skulle jag aldrig kunna bo i det här landet. De är helt klart värt att ägna två dagar i veckan till att plugga och resten till att leva i en dröm! Har fått jobbförlag här men de är ingen möjlighet eftersom du då måste ha jobb-visum eller green card som är en lång och i princip omöjlig process om du inte redan har en lång och kvalificerad utbildning och erbjudet jobb av ett stort företag här borta. Att komma hit som au pair eller student är i princip enda sättet om du vill spendera ett år eller två av dina unga år i drömmarnas land.