Omar, norsktalande somalie bosatt i London sedan okänd tid. Metallplatta i benet och i pannan, jack och ärr över hela kroppen, de flesta har en helt egen historia och jag får under natten vi spenderar ihop reda på många av dem samtidigt som han snart har klunkat sin Jägermeister och rökt upp sitt paket inomhus, för de finns inga kameror på vår plats. Allt eftersom natten blir till morgon blir vårt samtal allt mer otydligt, årtal och tidsuppfattning är inte Omars starka sida. Det enda som är viktigt är att tjejen i hans liv kommer med planet från Oslo klockan 10 och att mitt plan till Los Angeles lämnar vid samma tid. Tjejen i fråga har han inte sett på ett flertal antal år, dem var tillsammans i den tid som nu är förfluten. Nu kommer hon hit, till honom i London med frågetecken och drömmar. Omar berättar hur han har tänkt på henne och kännt kärlek till henne ända sedan dem skiljdes åt, men han har aldrig sagt det högt, inte till henne och inte till någon. Men detta berättar Omar för mig, vi kommer aldrig ses igen. Jag delar med mig av mitt liv och han av sitt. Vi kommer nära inpå varandra och lämnar inga hemningar, Men sen slår klockan 8 och jag måste lämna, vi kramas hejdå och sen ses vi aldrig igen.

 

"Sofia, du kommer att bli neste Pamela Andersson, men you gotta dump those shoes girl" är det sista han säger till mig på norska som går över till en otydlig brittiska, Vi har tidigare påstått att mina bröst är försmå och mina converse är smutsiga. Sofia är ingen LA-tjej och det är inte mitt namn heller.

Ibland står tiden still, andra gånger tickar den snabbare än någonsin. Åtta klockor hänger brevid varandra och tickar omärkbart på, stör inte varandra utan går i en ren harmoni. Med start på vad vi skulle kalla som öst går tidsräkningen neråt, Hawaii, Los Angeles, New York, Paris, Moscow, Bejing, Tokyo, your location: 03.22. Här är jag ensam tillsammans med några få vakter som spatserar förbi var 15e minut och en ung kille som strax bakom mig sitter med föråldrade resväskor, gitarrfodral och hörlurar för öronen. Utanför har de klassiska röda dubbeldäckarna rullat tidigare ikväll, på vad vi skulle utge som fel sida av vägen. Här var jag senast för två år sedan, nybliven artonåring. Blundar jag kan jag se mig själv rusa in genom entren jag nu har framför mig, terminal fem, med Brittish Airways hem till Göteborg. Stressad, inte bara av situationen, utan livet i sig. Arton år utan framtidsplaner, det enda jag visste var att jag i framtiden ville spendera mycket tid på flygplatser, jag ville se världen.

 

Jag stirrar blankt på klockan som stoltserar something Los Angeles men även på Paris. De hänvisar till de tidszoner jag skulle kalla hem, det jag precis lämnat bakom mig o dit jag är på väg nu. Antagligen fokuserar killen bakom mig på en helt annan tidszon, han kanske skata sin gitarr ända till Asien för att uppfylla sin eviga dröm om att bli "stor i Japan", eller se vart vågorna vänder in the country down under. Ingenting är vettigt 03.30. Bloggen, vi hörs nästa gång hemma i LA. Puss.