Ibland står tiden still, andra gånger tickar den snabbare än någonsin. Åtta klockor hänger brevid varandra och tickar omärkbart på, stör inte varandra utan går i en ren harmoni. Med start på vad vi skulle kalla som öst går tidsräkningen neråt, Hawaii, Los Angeles, New York, Paris, Moscow, Bejing, Tokyo, your location: 03.22. Här är jag ensam tillsammans med några få vakter som spatserar förbi var 15e minut och en ung kille som strax bakom mig sitter med föråldrade resväskor, gitarrfodral och hörlurar för öronen. Utanför har de klassiska röda dubbeldäckarna rullat tidigare ikväll, på vad vi skulle utge som fel sida av vägen. Här var jag senast för två år sedan, nybliven artonåring. Blundar jag kan jag se mig själv rusa in genom entren jag nu har framför mig, terminal fem, med Brittish Airways hem till Göteborg. Stressad, inte bara av situationen, utan livet i sig. Arton år utan framtidsplaner, det enda jag visste var att jag i framtiden ville spendera mycket tid på flygplatser, jag ville se världen.

 

Jag stirrar blankt på klockan som stoltserar something Los Angeles men även på Paris. De hänvisar till de tidszoner jag skulle kalla hem, det jag precis lämnat bakom mig o dit jag är på väg nu. Antagligen fokuserar killen bakom mig på en helt annan tidszon, han kanske skata sin gitarr ända till Asien för att uppfylla sin eviga dröm om att bli "stor i Japan", eller se vart vågorna vänder in the country down under. Ingenting är vettigt 03.30. Bloggen, vi hörs nästa gång hemma i LA. Puss.