Sitter på min balkong, dricker öl o kedjeröker helt ensam. Lyssnar på min spellista jag aldrig får chans att lyssna på annars här. Med mina favoriter Johnossi, Underoath, Taking Back Sunday osv. När Jesus of Suburbia slogs på och jag fortfarande kunde ord efter ord i varje vers så fällde jag på riktigt en tår. Den låten representerar på något sjukt sätt fortfarande mitt liv. Är de något jag saknar hemma så är de framförallt musiken, spelningarna och att närvaron av mina allra närmaste. Jag har aldrig saknat hemma så mycket som ikväll, varför sitter ni inte här på balkongen med mig?